Namaste!
Nu är det bara en vecka kvar av mina fem veckor här. Det är verkligen sorgligt, hade velat stanna längre. Nu har jag kommit in i vardagen och jag känner mig bekväm med livet här och hur det fungerar. Det tog ett tag att anpassa sig, men nu känns det normalt att till exempel elen försvinner några stunder varje dag, att bara kunna laga med en gasspis och att äta ris minst två gånger per dag.
Att åka hit ensam som volontär har gett mig erfarenheter och minnen som jag aldrig kunde har föreställt mig innan, det är något man behöver uppleva för att förstå. Hur man kan vara så lycklig och olycklig på samma gång. Att se deras problem som vi i Sverige har lösningen för och se hur långt bak de är i utvecklingen ger en känsla av hopplöshet, men att på samma gång kunna vara här och hjälpa till ger känslan av hopp.
På skolan fungerar det bra. Rektorn Niru valde att för en vecka sedan lämna skolan för en högre position på en stor grundskola. Ett beslut jag förstår henne i då hon är så otroligt bra på det hon gör och hon har bidragit med så mycket mer än hennes uppdrag för dagcentret. En annons för en ny lärare ligger ute och nästa vecka hålls intervjuer. Arbetslösheten ligger på skrämmande 50% enligt nepaleserna själva, så att hitta en bra ersättare kommer nog bli ganska lätt. För två veckor sedan hade vi avslutning för de flesta av barnen här och nu välkomnar vi nya. Det betyder att vi inte är fulltaliga ännu, men inom en månad är vi med stor sannolikhet det. Innan jag åker kommer jag skicka ett mejl till Rotary Bharatpur där jag beskriver de sakerna som vi skulle kunna förbättra på skolan.
Nu ska jag se till att verkligen njuta av min sista vecka här. Har hittills sett flera fina kända tempel, åkt på de farliga (men otroligt fina) vägarna bland bergen, hälsat på Nirus familj i Pokhara och besökt Chitwan National Park. Men det är inte bara de stora händelserna som jag kommer minnas, utan i slutändan handlar det oftast om de små glädjestunderna. Att få dansa med barnen, ungdomarna, de vuxna, främlingar och familjen. Att varje dag säga hej och vinka till de entusiastiska barnen som ser mig på gatorna. Att åka moped med min värdmamma Niru i en ljummen bris och solsken, i en helt livsfarlig trafik och vägar som borde förbjudits för länge sen, men ändå känna sig helt trygg bakom henne.
En sista uppdatering kommer nästa vecka där jag förklarar mer hur det varit på skolan och några saker som jag föreslagit ska förbättras.
Jag hoppas att ni alla njuter av vårvädret, ser fram emot att träffa er sen och berätta mer om mina oförglömliga upplevelser här!
Varmaste hälsningar,
Imah (namnet Emma finns inte här, så de flesta kallar mig "Imah")
